Om ”lyft av egna idrottare” vore en OS-gren, hade Sverige haft utmärkta medaljchanser: Trygve Ulriksen Skogseth, Stockholm

Utrikeskrönikan

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

Jag tänker spela med öppna kort här. Det är knappast några av er lyssnare som missar att jag har mitt ursprung lite längre västerut.

Men även om jag är norsk har jag faktiskt bott i Sverige tillräcklig många är nu för att på riktigt kunna glädja mig över svenska idrottsframgångar. Och bra är det – för nu innan friidrotten drar i gång nere i Paris ser det ut som att det kan bli ett bättre OS för Sveriges del.

Att vara norsk i Sverige under OS betyder att man får lida sig genom en del del resonemang från vänner och kollegor med den ungefärliga innebörden: ”Det här med sommar OS är väl ändå inte riktig er grej va? Du ser säkerligen fram mot vinter-OS och skidåkning och backhopp och allt vad det innebär?”

Jag ser förvisso absolut fram mot OS i Cortina 2026, men jag är ändå en anhängare av att försöka – i den mån det går – att bota allvarliga kunskapsluckor med fakta.

Om jag då ställer motfrågan: Vilket nordiskt land tog flest medaljer förra sommar-OS, alltså OS i Tokyo – det lyftes ju ändå som ett svenskt succé-OS då man överträffade medaljmålet från Svenska olympiska kommittén? Ja, det var säkert Norge, säger folk då, i och med att det är jag som ställer frågan.

Nejdå, det är Danmark, med sina 11 medaljer. Ja, du hörde rätt. Ölälskande och Kim Larsen-lyssnande Danmark tog fler medaljer i Tokyo än idrottsstormakten Sverige.

Norge var förvisso bäst bland de nordiska i medaljligan i Tokyo-OS, i och med att guld ger fler poäng, men nu ska jag inte haka upp mig på sådana medaljer.

Jag har haft tur nog att få bo i Norge, Sverige och Danmark. En av de största skillnaderna mellan de skandinaviska länderna tycker jag mig se i hur vi – alltså framför allt vi i pressen – pratar om idrottsprestationer. I Sverige är vi oerhört duktiga på att ta fram superlativen när vi presterar bra. Nästan så duktiga att vi glömmer att redovisa att andra, från andra länder, också gör det bra.

Ett exempel är när löparen Andreas Almgren satte nytt starkt svenskt rekord på Stockholm stadion tidigare i sommar. Då kunde man läsa om ”ytterligare en framgång för Almgren”. Det var det ju förvisso, och flera nyhetsmedier nämnde i förbifarten att han slutade fyra. Men vem som vann ansågs inte relevant nog att nämnas av flera medier.

I all sin iver över att berätta om svenska framgångar på löpbanan glömde en av Sveriges mest lästa nyhetssajter att överhuvudtaget nämna att Almgren var utanför pallen. Det stod inget om vilka tre som sprungit snabbare på Stockholm stadion. Och det är inte jätterelevant här att tjata om att vinnaren kom från ett grannland i väst han med.

Om ”lyft av egna idrottare” vore en OS-gren, hade Sverige haft utmärkta medaljchanser.

Trygve Ulriksen Skogseth, framför en TV-apparat i Stockholm