Knockad av OS-invigningen: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönika 30 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Paris, tisdag.

När jag promenerade hem genom avspärrningarnas Paris
sent i fredags natt efter OS- invigningen
tog jag genvägen genom en tillfälligt bilfri biltunnel under Louvren.
- Hmmm, om detta vore en film,
kom jag på mig själv med att tänka,
där jag traskade ensam på asfalten
vore detta det perfekta stället att skjuta huvudrollsinnehavaren.
Sådana tankar brukar få huvudrollsinnehavaren i min film
att bli rädd...
Men hon blev inte det.
Hon tänkte – ja men då skulle hon i alla fall dö med en underbar känsla inombords.
Tänk att mitt sista stora event att bevaka
innan jag avslutar min fyra år som Sydeuropakorrespondent
skulle inbegripa att få se Celine Dion
sjunga Edit Piafs L'hymn à l'amour
ifrån Eiffeltornet
så att det hördes över hela Paris.
Och så den magiskt vackra luftballongen på det
där elden ska vila.
Det var något med denna invigningsceremoni som golvade mig.
Fullständigt.
Jag förstår inte riktigt varför – erkänner jag.
Men det har varit en mycket hård och splittrande politisk vår.
Fransmännen har bråkat så mycket om vad som är det äkta riktiga Frankrike
att de liksom skymt sig själva.
Vad är det för land egentligen?
Mer än ett där man älskar debatt och konflikt?
Och det är absolut markörer för fransk kultur,
men det finns ju något djupare också.
Två val senare är vi inte mycket klokare.
Landet saknar tydlig vinnare,
och har hamnat än djupare i sin identitetskris,
med tre politiska grupper
som bråkar om vad Frankrike var, är
och behöver räddas ifrån?
Och ingen ny regering är i sikte.
Det är här som OS - invigningen gör entré.
Och påminner alla - på ett mycket elegant och professionellt sätt- vad Frankrike är nu igen.
Det är paralympier.
Det är hundraåringar.
Det är Zinedine Zidane, Marie José Pérec och Teddy Riner.
Det är den första ballongfärden för över tvåhundra år sedan.
Det är världsledande design och lyxmärken.
Det är drottningar, giljotiner och revolutionärer,
blod och eld
och en utbuad Emmanuel Macron.
Det är cancan och plymer,
Dionysos mitt i sista måltiden och dragqueens.
Det är flödande kreativitet, högt i tak, galna idéer och risktagande.
Det är vulgärt
och finstämt.

Frankrike är nationalsången sjungen av
franska mezzosopranen Axelle Saint-Cirel,
med rötter i Guadeloupe
på taket till Grand Palais,
i en hautecouture-klänning
som en del av den franska flaggan Trikoloren
som en modern version av Marianne
symbolen för Frankrike och friheten.

Det var så skönt med en hälsning från någon med ett annat syfte än att skuldbelägga fiender. Och som bara reservationslöst hyllade hela Frankrike – ALLA inkluderat.
Se så starka vi är – tillsammans.
Så lyckades den konstnärliga ledaren
Thomas Jolly och hans briljanta gäng
blåsa livslust i alla fall i mig.
Tack Thomas, för att du påminde
om varför man bara måste älska Frankrike!

Marie Nilsson Boij, Paris
[e-mail]