Jakten på bibliotekets hemlighet

OBS: Radioessän

Anna Blennow beskriver sitt sökande efter biblioteket som har tillhört den man som tros ligga bakom 1600-talspseudonymen Skogekär Bergbo. Och funderar över bokryggarnas mystiska verkan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Klockan på väggen tickade. Sekund för sekund blev synlig, oändligt lång, som om sekundvisaren tvekade för varje slag. Tiden i den predigitala eran kunde vara så totalt tom, det ensamma rummet, möblerna som stod stilla på sina platser. Den enda vägen ut ur tiden var via bokstäverna. Böckernas ryggar i bokhyllan var som brev från en framtid, ett liv som kanske skulle komma att bli mitt eget när jag blev vuxen. ”Ekelöfs nej”. ”Brott och straff”. ”Rutiga kokboken”. Jag läste titlarna om och om igen, så att orden förlorade sin betydelse och blev besvärjelser som skulle hjälpa mig genom den tomma tiden.

När jag långt senare kom att öppna böckerna vars ryggar var så välbekanta blev jag ofta besviken. Innehållet kunde inte mäta sig med de drömmar som de kortfattade titlarna hade skapat i mig. Det var alltså inte där livet fanns. Kanske var det i stället ensamheten som bodde i bokbanden, sökandet efter betryggande svar och fasta strukturer.

”Siste quisquis ante portam es. Stanna, vem än du är, framför porten. Knacka inte på dörren och ge inte ett ljud ifrån dig. Den här platsen är helig. Detta är de gudomliga och mänskliga vetenskapernas helgedom. Här är de dödas rådsförsamling och dyrkan. Härifrån må alla arbetets mödor, allt larm och de som är okunniga om litteratur vika hädan. Stör inte ägarens ensamhet och frid.”

Så stod det skrivet på latin ovanför dörren till ett av författaren Schering Rosenhane den äldres bibliotek. Länge visste man inte mer om hans boksamling än att den funnits. I en lista över de inventarier den noggranne Rosenhane förvarat på sitt kontor förtecknades boklistor från alla hans gods: Torp och Tistad i Södermanland, Säby i Järfälla, det Rosenhaneska palatset på Riddarholmen, och hans ståthållarvåning på slottet Tre Kronor. Men listorna själva är inte bevarade, och boksamlingen skingrad. Det var i samband med mitt forskningsprojekt om Rosenhane som den troliga författaren bakom diktarpseudonymen Skogekär Bergbo som jag påbörjade jakten på hans böcker.

Schering Rosenhane var ämbetsman under drottning Kristinas regering på 1600-talet, ofta på statliga uppdrag utomlands. Men var han än befann sig var han på jakt efter böcker. I Paris fick han som ung student utan pengar låna till sig den läsning han längtade efter. När han sändes till de Westfaliska fredsförhandlingarna köpte han redan på väg dit, visar räkenskaperna, en hög med böcker – och en luta, för att kunna spela och dikta på lediga stunder. I Münster bodde han hos den beryktade boksamlaren Bernhard Rottendorff, vars ”sköna bibliotek” han fick begagna. Ur den svenska stormaktstidens krigsbyten belönades han för sitt fredsmäkleri med mängder av böcker. Till sonen Johan, på studieresa i Holland, sände han inköpslistor på vackra objekt till biblioteken: glober, kopparstick, kartor.

Johan Rosenhane älskade också böcker. Och det var i hans bibliotekskatalog som jag hittade den: en boklista skriven med Scherings hand, om totalt nästan 600 volymer. Här var det: Schering Rosenhanes bibliotek. Men inte hela. Ett bibliotek värdigt en boksamlare rymde vid den här tiden tusentals böcker. Johan hade ärvt godset Tistad efter faderns död, och troligen var det böckerna i det biblioteket som fanns i listan.

Men det var en kryptisk förteckning: oftast bara en förkortad titel och författarens efternamn. Inga tryckorter och årtal. ”Cicero, två band”. ”Apuleius verk”. Om jag ville spåra just de här böckerna skulle det bli svårt. Men det fanns, visade det sig, en lösning. Efter Johans död såldes snart biblioteket på Tistad. Det gamla huset skulle rivas, bibliotekssalen försvann, och böckerna såldes till ett kansliråd vid namn Eckleff. Men han hade det svårt ekonomiskt och lät sälja alltihop igen. Auktionskatalogen finns kvar, och där kunde jag para ihop verk efter verk med exemplaren i boklistan. Och så kunde jag ge mig ut till de samlingar och bibliotek dit många av böckerna vandrat på olika vägar. Att jag hittat rätt exemplar kunde jag se från Eckleffs ex libris; ibland fanns Johan Rosenhanes signatur i boken, ibland initialerna S.R. – Schering Rosenhane. Och på böckernas ryggar i vita pergamentband hade Schering med egen hand tecknat titel och författare i brunt bläck.

Böckerna skulle innehålla fler indicier till lösningen på gåtan om Skogekär Bergbo, men det mest omvälvande för mig var inte innehållet, utan att hålla böckerna i mina händer. Känslan var långt starkare än när jag undersökt hans brev och manuskript. Det förvånade mig först, men så förstod jag: När jag bläddrar i böckerna och läser en rad här och där gör jag precis samma sak som han själv gjorde. Hans händer har vänt de här bladen precis som mina gör nu, och precis som jag har han sökt kunskap mellan de här pärmarna. I böckerna möts våra världar och är precis desamma.

Böcker är inte bara objekt i sig. De bär på ytterligare fysiska spår bortom sig själva: tummade smutsiga sidor, spår av kyssar på en illuminerad helgonbild i en medeltida codex, utflutet bläck där någon strukit under eller antecknat. Böckernas historia är bibliotekens historia, men också materialens: papyrus, pergament, papper.

De stora biblioteken, skriver Irene Vallejo i ”Papyrus – om bokens födelse i den antika världen”, utsattes lättare för plundring och bränder. De antika verk vi läser idag skyddades i perifera och obetydliga samlingar där de klarade sig från förödelse. Biblioteken har genom historien utgjort skyddsrum både för böcker och läsare. ”Stör inte ägarens ensamhet och frid”, stod det i biblioteket på Tistad. Begreppet, otium et solitudo, är lånat från Petrarca, som i sin tur fått det från antiken: Cicero skriver om författaren och statsmannen Cato den äldre att han aldrig var ”mindre sysslolös än när han var ledig, och aldrig mindre ensam än när han var för sig själv”. I biblioteken kunde Cicero, Petrarca och Schering Rosenhane tala med det som var förgånget och försvunnet. Och jag kan stå intill och lyssna.

Bredvid universitetet där jag arbetar ligger biblioteket. När jag kommer upp för backen brukar jag alltid välja biblioteksentrén, förbunden med universitetet genom en inglasad passage, för att få en fläkt av den trygghet som strömmar ut från bokhyllor, läsplatser och bokmagasin insprängda i berggrunden. Det som präglar det tryckta ordet i motsats till digitala publikationer, skriver Lothar Müller i sin studie ”Vit magi – papperets epok”, är inte bara böckernas tredimensionella form och materialitet, utan också det fastslagna, oföränderliga. En bok kan till skillnad från en e-bok inte formateras om eller uppdateras. Det förgångna går inte att förändra, men inte heller att förlora, viskar böckernas ryggar, och det fyller mig med trygghet. Den torra doften av papper, den lite syrliga lukten av bokband, otium et solitudo. Tiden står stilla, men inte i väntan och ensamhet, utan närvaro.

Anna Blennow
latinforskare och poet

Litteratur

Irene Vallejo: Papyrus – om bokens födelse i den antika världen. Översättare: Annakarin Thorburn. Albert Bonniers förlag, 2023.

Lothar Müller: Vit magi: papperets epok. Översättare: Tommy Andersson. Glänta Produktion 2023.

Kathryn M. Rudy, ”Touching parchment: how medieval users rubbed, handled, and kissed their manuscripts”, OpenBook Publishers 2023, Open access https://www.openbookpublishers.com/books/10.11647/OBP.0337

Anna Blennow, ”Schering Rosenhanes kärleksvisa. En herdes väg från Seine till Sverige”, Tidskrift för litteraturvetenskap 1/2024, Open access https://publicera.kb.se/tfl/issue/view/1798