Vi lever alla i surrealisternas värld

OBS: Radioessän

Det första surrealistiska manifestet skrevs 1924, men rörelsen överlevde sig själv och återfinns inom konst och reklam. Men även inom politiken, där den dock bytt sida, konstaterar Thomas Steinfeld.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den 23 januari 2016 stod Donald Trump, vid denna tid en av flera kandidater till posten som Förenta Staternas president, framför en jublande folkmassa i Sioux City, Iowa, och utropade: “Jag skulle kunna stå i mitten av Femte avenyn och skjuta någon, och jag skulle inte förlora några väljare, okej?” Det var ett utrop som ekade av kulturhistoria, även om han själv inte visste om det: ”Den enklaste surrealistiska handlingen“, hade den franske författaren André Breton hävdat år 1929, ”skulle bestå i att gå ut i gatan, med pistol i hand, och blint skjuta in i folksamlingen, så snabbt du kan trycka på avtryckaren.”

Surrealismen bestod bara några år som en någorlunda enhetlig konstnärlig rörelse, från det första manifestet som publicerades den 15 oktober 1924 till det andra manifestet från år 1929. Därefter splittrades gruppen. De ena ville göra revolution, på gatorna, de andra ville leta efter nya sätt att uttrycka sig inom konsten. André Breton, rörelsens ledare, uppförde sig som en nyckfull envåldshärskare, och så fortsatte var och en på egen hand. Under den korta tid de höll ihop hann surrealisterna dock göra så mycket av sig väsen, att deras gärningar ger ett eko än idag.

En målning av en mjuk klocka, som verkar rinna iväg som ett halvstekt ägg, en bild av en pipa med en text, som berättar att pipan inte är någon pipa, ett fotografi av en kvinnas nakna rygg, med violinens f-hål målade på kroppen: Det är sådana verk som man kommer ihåg, när man tänker på surrealismen. Och så minns man en film från år 1928, skapad av regissören Luis Buñuel tillsammans med konstnären Salvador Dalì, där en rakkniv skär genom ett öga. Och så tänker man kanske på Bretons självbiografiska bok om ”l’amour fou” samt på en rad andra mer eller mindre galna kärlekshistorier. Så är det, men så är det också inte: Ingen rörelse inom konsten, någonsin, har haft en verkan som surrealismen, fram till idag.

Surrealismen hade ett program, men knappast en teori. Den viktigaste idén hade man lånat från Sigmund Freud och psykoanalysen: att den egentliga sanningen om tillvaron finns i det omedvetna, i en dimmig sfär där drifter, smärtor och begär, drömmar och erfarenheter blandas med varandra, och att man borde uppdaga denna undervärld, i alla dess fantastiska beståndsdelar. Sigmund Freud själv var inte särskilt imponerad av surrealisternas som efterföljare: ”Hittills hade jag varit benägen att betrakta surrealisterna, som uppenbarligen valt mig till beskyddare, som absoluta narrar“, skrev han efter han i juli 1938 hade tagit emot Salvador Dalì i London. Han fortsatte: ”Numera lutar jag mot en annan värdering. […] allvarliga psykologiska problem”. Läser man rörelsens manifest, förstår man Freuds förbehåll. Surrealisterna hade inte för avsikt att förstå någonting. De var aktivister, de ville ”flytta gränserna för den så kallade verkligheten”, så som de uttryckte det.

Surrealismen överlevde själva rörelsen, inte bara som en bildskatt eller som en samling exemplariska konstnärsliv - utan framför allt som en teknik som används för alla sorters estetiska yttranden. René Magrittes målning av en man med ett grönt äpple framför ansiktet blev en populär affisch, så som flera andra surrealistiska bildverk. Frida Kahlos smärtfyllda liv upphöjdes till ett exemplariskt människooffer inför konstens altare, och i Venedig iscensatte sig Peggy Guggenheim, sittandes i en gondol bakom stjärnförmiga glasögon, som de galna geniernas drottning. Men visst kunde gränserna för den så kallade verkligheten flyttas även utan medverkan av en livslevande surrealist: Frank Zappa missade visserligen ett personligt möte med Salvador Dalì. Surrealismen blev ändå en av musikerns främsta inspirationskällor. På samma sätt är det med regissören David Lynch: Det avklippta örat i början av filmen ”Blue Velvet” från år 1986 är en replik på Luis Buñuel sönderskurna ögonglob. Och står den stora, filosoferande spindeln, som den svenske regissören Johan Renck låter uppträda i filmen ”Spaceman” från 2024, inte i en tradition som leder tillbaka till Dalìs målning ”Spider in the Evening” från år 1940?

Surrealismens största effekter går dock förbi obemärkta. Folk har vant sig vid att bilder, toner, till och med meningar följer på varandra, utan att de verkar stå i ett sammanhang, och att de växlar i allt snabbare takt, och att det enda som håller ihop dem är strävan efter någonting oerhört, sensationellt, efter en chock. ”Brainstorming” heter det förmodligen första försöket att överföra surrealismen till en social teknik. Den lär visserligen ha uppfunnits av en amerikansk reklamman under det sena trettiotalet. Men till grund ligger surrealisternas ”écriture automatique”, det automatiska skrivandet som skulle ske utan inblandning av ett kritiskt jag. I stället skulle det associeras fritt, utan mål eller uppsikt, medan verksamheten drevs av sökandet efter någonting alldeles nytt och överraskande. Denna teknik spriddes så småningom till brukskonsten, först till reklamen och till modet, sedan till musikvideon och därifrån åt alla möjliga håll. ”När du får oväntat besök” låter det numera, varthän man ser eller hör.

Medan surrealismen sjunkit in i vardagen, eller bättre sagt: medan surrealismen blev vardagen, begravdes minnet av att rörelsen hade börjat som ett politiskt företag. Och inte bara det: som det sista revolutionära projekt som föddes inom borgerligheten. Ett dussin välbärgade män från Paris skulle göra revolt, inte bara i konsten, utan också i det verkliga livet. De vägrade utopin, förkastade kompromisser, avskydde återhållsamhet, avböjde priser och stipendier. De vill inte ens ha ett yrke. I stället vördade de våldet som en form av praktisk poesi. Den moderna världen, menade de, består av dåliga kompromisser, som bara blir värre. Man måste kapa åt sig denna värld, för att visa att verkligheten kan förändras. Konsekvent nog fick de i egen person uppleva historien i all sin brutalitet, de fick gå i exil, hamnade i fängelset, blev åtalade för högförräderi, och till sist skingrades deras dödsbon över hela klotet.

Konsthistorien, denna knappt dolda form av likplundring, som Breton betecknade den, hann trots allt ifatt dem. Surrealismen i sin ursprungliga betydelse finns dock kvar. Men den har bytt politisk sida. ”Everything is wrong”, kunde man höra Donald Trump säga, ”allting är fel.” Surrealisterna kunde inte sagt det bättre.

Thomas Steinfeld
författare, kulturhistoriker och översättare